Bidrag till kännedom om Vittangi bys historia.

Skrivet av Ture Keskitalo år 1935. 
Tidigare publicerad i Vittangiboken, samt andra skrifter.

Vy över Vittangi av senare datum.
Foto från Hembygdsföreningens bildarkiv.

 

Vår stora kyrkby Vittangi vid Torneälven – några mil norr om lappmarksgränsen och något nedanför den i slutet på förra seklet uppdragna så kallade odlingsgränsen – är en i många avseenden intressant företeelse inom Lappmarken. Särskilt anmärkningsvärt med denna stora by är dess för våra förhållanden enastående snabba utveckling från en obetydlig, undangömd grupp av nybyggare till ett centrum i hela den vidsträckta Lappmarken med kyrka, tingsställe, station för provinsialläkare, landsfiskal m.fl. samt andra liknande attribut, som tillkomma en större kyrkby på landsbygden i Norrland.

Vittangi, vars namn ännu för ett 30-tal år sedan uttalades i analogi med namnen Juoksinki, Matarenki, för Vittanki, är nämligen en av socknens yngsta byar. Både uppkomsten och betydelsen av namnet Vittangi är oss icke bekant. Byn har tydligen fått sitt namn efter den grupp naturnamn: Vittangijoki, Vittangijärvi och Vittangivaara, som finnas här på trakten och som tydligen äro äldre än kyrkbyn vid Vittangiälvens inflöde i Torneälven. Egendomligt är att lapparna ha ett lapskt namn på byn, nämligen ”Vatsadsi”.

Ortsnamnen i byns omgivningar äro dels lapska dels finska. Många sådana ortsnamn av tydligt lapsk härkomst återfinnes även i andra Tornedalssocknar. En del av de lapska namnen har dock under tidernas lopp förfinskats till oigenkännlighet. 

Det är väl jakten i de vidsträckta skogarna, men framförallt fisket i den fiskrika älven, som lockat folk att slå sig ned i Vittangi, liksom fallet varit med ett flertal andra byar i Jukkasjärvi socken. Vittangi synes ha fått sin grundläggare under Stora ofreden (Tolfte Karls dagar), då folk sökte sig från älvens nedre lopp inåt dalen undan ryssarnas härjningar. I äldre tider var det vanligt, att folk i Övertorneå och socknarna ändå längre ned i dalen under somrarna gjorde fångstfärder långt uppåt älven. De hade sin ”kalakenttä” (fiskevisten) vid något fiskrikt vatten. I trakten av Vittangi synas Pello-bönder haft sina fiskevisten. Av någon anledning slog man sig sedan för alltid ned vid en sådan fiskeplats, och så uppstod här till en början ett enstaka nybygge och längre fram en by. Som Vittangis första bebyggare, uppger traditionen i byn en man vid namn Kapuri. Det är dock ej så mycket man vet om denne man. Att han dock torde existerat och bott på trakten, därom vittna en del ortsnamn, såsom Kapurinkenttä – ett ställe invid nuvarande kyrkogården – samt Kapurinjänkkä, en slåttermyr i närheten av byn.

Byns egentliga grundläggare har dock, enligt en mycket trovärdig tradition, varit en man vid namn Henrik Vuolevinpoika Kyrö från Pello i Övertorneå socken. Denna skall vid tiden för Stora ofreden ha slagit sig ned i norra ändan av byn, ej långt från nuvarande färjstället.

Om Kapuri och Kyrö har en för hembygdens historia särdeles intresserad man, hemmansägare Fredrik Johansson i Vittangi, skriftligen avfattat följande intressanta framställning:

”Någon gång under senare hälften av 1600-talet bosatte sig en fiskarlapp vid namn Kapuri på Kenttäniemi, udden mellan Torne- och Vittangiälven, där nu Vittangi kyrkogård är belägen. Att döma av de fynd, som man gjort på hans boplats, torde han ha varit en framstående fiskare, men dessutom även ägnat sig något åt jordbruk. Emellertid lär han ofta ha blivit störd i sin ensamhet av underliga ljud från andra sidan av älven ett stycke ned, eller den plats, där Vittangi by nu ligger. Det var människoröster, hundskall, och en och annan gång hörde han till och med klangen av kyrkklockor. Gubben fann det i längden otrevligt att bo kvar här och flyttade därför till Jukkasjärvi kyrkby. Allt det mystiska, han hört på Kenttäniemi, tolkade han så, att en stor by i framtiden skulle växa upp i närheten av han gamla boplats.

I Rovasuando – ett sel i Torneälven omkring en mil ovanför Vittangi – finns en holme, som kallas kenttäsaari. Ännu för några årtionden sedan fanns här en fiskestuga jämte fiskebodar, som härstammade från början av 1700-talet, då bönderna från nedre delen av Tornedalen kommo hit upp för att fiska. På väggen i nämnda stugor voro följande ord inristade: ”Hindrik Vuolevinpoika Kyrö, Pellosta kotosin; leipärvelliä keitämme ja on kovat pohjastuulet”. (Hindrik Olofsson Kyrö, bördig från Pello; brödvälling koka vi, och nordanvinden blåser hårdt.) Av ovannämnda fiskare funnos här flera båtlag. Fångsten lämnade de kvar i sina fiskebodar och hämtade hem den först under vinterföret.

Omkring 1718, då ryska horden hemsökte bland annat även Tornedalen med mord och brand, flydde ovannämnda Kyrö med sin hustru, tre söner och en dotter uppåt Torneälven och bosatte sig i Vittangi, där han började bygga sig en stuga i den delen av nuvarande byn, som kallas för Niemi. Han var den första som på allvar slog sig ned här och blev så byns grundläggare. Kyrös söner hette Olof, Hans och Johan. Dottern var namn var Britta flyttade sedermera till Svappavaara, men sönerna blevo kvar i Vittangi, och byggde sig var sin gård. Av dessa gårdar enbart bestod byn sedan ända fram till år1810”. – 

Som avslutning på förestående skildring följer ett släktregister, varav framgår, att de flesta Vittangi-släkterna leda sitt ursprung från förenämnda Kyrö.

Ännu vid 1800-talets ingång synes sålunda Vittangi varit en mycket obetydlig ort, som knappast förtjänade benämningen by. Emellertid gick byn sedan raskt framåt. Redan på 1840-talet blev den huvudorten inom Jukkasjärvi socken, då kyrkoherden förflyttades från Jukkasjärvi till det mer i socknens centrum belägna Vittangi, där man samtidigt började uppföra en kyrka. Innan denna blev färdig höllos gudstjänsterna i dåvarande tingssalen, som var inrymd i ett hus på Niemi i närheten av nuvarande färjstället. Här låg också kyrkoherde bostället , och ännu sedan kyrkan år 1846 blivit färdig, fortsatte kyrkoherden att under en lång följd av år bo kvar i den lilla prästgården på Niemi.

Redan något tidigare hade Vittangi blivit tingsställe. Ting hölls en gång om året, vanligen i februari, och kunde pågå ända till två veckor. I synnerhet lapparna hade många mellanhavanden, som skulle uppklaras, särskilt renstölder. Samtidigt med tinget pågick även marknad, som samlade massor av folk från skilda håll. Ända från Haparanda kommo då handlande hit upp med sina varor och mötte här ej blott lapparna, som i långa ”raider” dragit till marknadsplatsen för att sälja sitt renkött och i utbyte få andra förnödenheter, utan också större delen av bygdens bofasta befolkning, som kommit tillsammans för att köpa och sälja, men också för att få omväxling i den eljest så enformiga tillvaron hemma i byarna.

Marknaden i Vittangi var dock aldrig så talrikt besökt som de stora marknaderna i kengis, vilka höllos två gånger om året; den ena på förvintern och den andra på vårsidan. Dit reste i regel även Vittangiborna för att göra affärer. Det ena hästlasset efter det andra drog då ned efter älven, som även vintertiden utgjorde den bekvämaste farleden, så länge landsväg saknades. De varor, Vittangborna saluförde här, voro vanligen smör, renkött och rentalg, fisk samt lim och pottaska, vilka senare fabricerats hemma och hade god åtgång. I regel återvända man sedan med lass av rågmjöl och koksalt jämte en del andra nödvändighetsartiklar, ty inköpen måste inskränkas till sådant, som var alldeles oumbärligt. Det enda extravagans, som man vid dylika tillfällen bestod sig, var en och annan kanna brännvin, ty det hörde nästa till god ton, att affärerna skulle inledas och avslutas med några supar.

Ännu i början på 1800-talet utgjorde jakt och fiske betydande inkomstkällor, men i samma mån som folkmängden ökades, började man alltmer ägna sig åt boskapsskötseln, som ännu idag utgör huvudnäringen i Vittangi. Till att börja med hämtades höet uteslutande från myrängar, av vilka en del lågo miltals från byn. Höbärgningen blev därför ett besvärligt och tidsödande arbete, och vissa år höll man på därmed ända fram till Mikaeli-tiden. Sedermera skaffade men sig även strandängar utefter Vittangiälven, och företog därjämte en del sjösänkningar i byns närhet. Förutom hästar och kor hade man i varje gård ett stort antal får; ty det behövdes mycket ull på en tid, då alla gingo klädda i hemmavävda kläder. Varje bonde höll sig därjämte med renar, vilka sköttes av fjällapparna och sommartiden således betade i fjällen. På hösten, då lapparna återvände, eller strax innan höstmarknaden i Kengeis skulle ta sin början, var det vanligt att man ställde till renslakt i gårdarna. En del renoxar användes också till dragare vid förekommande körslor. Mycket vanligt var även, att bönderna företogo långa marknadsresor med egna renraider, exempelvis till Skibotn i Nord-Norge.

Vid sidan om boskapsskötsel idkade man också åkerbruk, framförallt odling av korn och potatis. Under goda år hann kornet mogna och lämnade då rätt god avkastning. Men missväxtåren voro talrika, och flera sådana kunde följa på varandra. Byn var omgiven av frostländiga myrmarker, och det var därför ganska vanligt att frostnätter inträffade redan tidigt på sommaren, varvid grödan förstördes. Sådana missväxtår blevo särskildt kännbara häruppe, ty mjölet var dyrt och måste fraktas ända från Haparanda. Vintertiden gick det jämförelsevis lätt att köra efter älven, men om sommaren var det ett helt företag att skaffa hem mjölet. Då hjälpte inte annat än att sätta sig i en båt samt ro den c:a 30 mil långa sträckan till Haparanda. Vanligen lastade man sedan 500 kg, i varje båt, och så gällde det att staka upp med denna last. En sådan resa kunde ta hela två veckor i anspråk.

Under sådana förhållanden är det klart, att man ytterst noga hushållade med sitt mjöl. Även under goda år brukade man dryga ut det med malen kornhalm, och under missväxtåren blev detta mjölsurrogat huvudbeståndsdelen i det bröd, man åt. Halmmjölet (”kalojauhot”), bereddes på så sätt, att man halmen först stöttes sönder i stora trähoar, varefter den torkades och maldes i kvarnen. Att det ej fanns mycket mjöl i brödet under missväxtåren, framgår därav, att brödkakorna måste gräddas i särskilda för ändamålet avsedda formar, emedan degen eljest ej höll ihop. De gamla i Vittangi påminna sig ännu den tid, då det var vanligt, att man endast till julen åt varje familjemedlem bakade en brödkaka av enbart rågmjöl.

Mot slutet av 1800-talet började förhållandena dock ljusna alltmera, framförallt på grund av förbättrade kommunikationer. År 1877 blev landsvägen Pajala - Vittangi färdig och var sedan i tvenne årtionden byns enda utfartsväg. Vid slutet av 80-talet, då Gällivare fick järnväg, vände sig trafiken allt mer åt detta håll – först givetvis endast vintertid över fjäll och myr, tills landsvägen Gällivare - Vittangi 1899 nådde sin fullbordan. Efter sekelskiftet har vägbyggandet fortskridit i rask fart, och i Vittangi mötas nu landsvägar från så gott som alla byar inom församlingen. Största betydelsen har numera vägen Vittangi – Kiruna, som öppnades för trafik endast för några år tillbaka. Helt naturligt har tillkomsten av alla dessa vägar i hög grad bidragit till byns utveckling. Utom att de utgöra viktiga kommunikationsleder, ha de också sin stora betydelse därigenom, att de berett och allt fortfarande bereda en avsevärd del av befolkningen tillfällen till goda arbetsförtjänster.

Vid sekelskiftet påbörjades, som bekant malmbrytningen i Kiruna, och därmed kan man säga, att en ny tid börjar för hela Jukkasjärvi socken. Uppkomsten av ett så stort industrisamhälle inom socknen som Kiruna har givetvis på många sätt kraftigt bidragit till förbättrade förhållanden ute i byarna. Vad Vittangi beträffar, förlorade det visserligen sin ställning som centrum för socknens kyrkliga och kommunala förvaltning, vilken 1913 fick sitt säte i Kiruna. Men det oaktadt bildar sekelskiftet även för Vittangi en övergång till snabbare utveckling inom alla områden.

Mest i ögonen fallande är det, som under senaste årtiondena uträttats på jordbrukets område, då kvadratkilometervis av sumpiga och frostländiga myrar torrlagts samt nu lämna rika skördar av hö och havre. Ett viktigt framsteg innebär också genomförandet av laga skifte, som avslutades så sent som år 1922 och vilket helt naturligt ytterligare stimulerat intresset för jordbruket.

Alltsedan slutet av 1800-talet ha skogarna utgjort en betydande inkomstkälla för bönderna här. Men så länge de voro allas gemensamma egendom, for man givetvis ganska hårdhändt fram med dessa. Nu däremot ägnas skogen stor omtanke och genom den rationella avverkning samt genom de dikningar och gallringar, som numera företagas, kommer skogen sannolikt även i framtiden att kraftigt bidraga till framåtskridande och välstånd i Vittangi.

Under de sista åren ha byavägar, som förena de olika ägorna med allmänna landsvägen, anlagts till en sammanlagd sträcka av 2 ½ mil. Numera har även Vittangi elektrisk belysning, vilket är mest anmärkningsvärdt därför, att den tillkommit omedelbart efter det byn haft de stora utgifterna för laga skiftet. Trots dessa ekonomiska påfrestningar företer byn alltjämnt en stor livaktighet och tillväxer hastigt. För närvarande uppgår dess folkmängd till c:a 800 personer.

Som ett ytterligare exempel på den snabba utveckling, Vittangi genomgått under de senaste årtiondena, må här nämnas ett par data rörande byns skolväsen: Ännu på 1870-talet handhades den bofasta befolkningens undervisning av gamla, något läskunniga gubbar, som reste från by till by och övade barnen i läsning. Visserligen hade man i Vittangi redan omkring 1870 uppfört ett skolhus med tanke på att här inrätta en fast folkskola. Men först tio år senare fick byn sin första folkskollärare. Denne tjänstgjorde ensam ända till år 1894, då särskild småskola inrättades. Sedan dess har barnantalet ökats år för år, och för närvarande omfattar Vittangi skola 8 läraravdelningar.

Helt naturligt är det en rad gynnsamma omständigheter, som samverkat till den hastiga uppblomstring, som kännetecknar Vittangi kyrkoby. Den viktigaste faktorn torde dock vara, att Vittangi haft och fortfarande har en vaken och strävsam befolkning, som förstått att genom omtanke och arbete tillgodogöra sig de utvecklingsmöjligheter, som förefunnits.